Disperata
Jag har jobbat lite närmare några lärare och elever på senare tid.
Visat på fördelen med att spara i en gemensam mapp för att kunna följa processen. Lärarna gillar det, enkelt, om man jmfr med att e-posta, eleverna spar direkt i sin mapp hos läraren, mappen har skriv- och läsrättigheter.
Eleverna får respons i sitt delade dokument av läraren och fortsätter sedan att skriva i samma dokument. Självklart åtkomst via nätet, hemma, i skolan, i världen sedan 10 år.
Bra tycker alla partner.
Enkelt när stödet finns från lärplattformen att administrera upp utdelade mappar och sätta rättigheter.
Hur automatiseras det med Google-docs?
Blir det manuellt? Gör man vågen då?
Men..
Problem finns.
Processen?
Alla tre klasser i år 8 skrev om linskäktens historia i början på hösten,
ingen problemformulering, inga frågeställningar, bara beskriva.
Nu skriver alla om Samerna. Samma sak igen, färdiga frågor upp och färdiga frågor ner att besvara och beskriva. Var är elevernas process då?
Var finns elevernas reflektion? Var finns generaliseringarna?
Eleverna skulle ha kunnat ställt sig egna frågor om minoriteter, om demokrati, några hade kunnat jobbat med samer, andra med romer och några tredje om tjejer.
Har inget hänt?
Vilket slöseri med ungdomarnas tid?
Behövs en sådan skola?
Vi måste börja i skolans inre arbete, i synen på hur lärande går till
och ta det på allvar.
Sluta förvara.
Det står lite om liknande i senaste DiU nr 7,
inte med hjälp av rexnet utan om bristen av att att använda IT-stöd
i skolan i högre åldrar.
Det är inte verktygen och prylarna som ger någon förändring,
Mats Ö, Joachim och Jonas.
I ren desperation har jag sökt jobb i Vellinge!
Jag är inte så säker att jag skulle märka någon
skillnad mot min nuvarande kommun.
sunnor
Januari 2nd, 2010 at 16:01
Jag kikade in i din blogg precis och ser/läser att du trött. Jag förstår dig. Varannan dag känner jag mig som dig, varannan ser jag att det ändå sker utveckling, dock i små steg (för små steg).
Det finns inga mirakelmediciner, inga metoder som som löser allt. Men jag har sett tillräckligt för att tro på en dator per elev och lärare. Jag tror att organisationsförändringen du efterfrågar kan komma till stånd då. Jag har märkt det så tydligt med all annan teknik i klassrummen – när den finns där tillgänglig och fungerande – då sker det förändring.
Processen är, precis som du skriver, den viktigaste. Att elever känner mening, utmaning, vilja, lust. Att de vuxna är med i processen och frågar, stöttar, sporrar, ifrågasätter, berömmer, utmanar…
Även jag är trött på skolan som den beskrivs från regeringshåll.
I dina egna inlägg skriver du om att processen är viktig, att man t.ex. kan dela dokument… Det är precis denna möjlighet jag såg/ser med vågen. Dock har jag själv haft för lite tid/ork/lust/vilja att sätta mig in i den tillräckligt mycket än.
Det hade varit ett enormt steg framåt om eleverna och lärarna endast använde Google Docs el. liknande för att dela dokument med varandra. Detta är inget som sker i Ystad, än.
Tack för att du kommenterar i bloggen. Det är alltid uppfriskande.
Med förhoppning om ett decennium där vi faktiskt låter eleverna skapa och uppleva i skolan.
Januari 12th, 2010 at 20:46
Man blir trött och tycker det går trögt med utvecklingen.
Fortsätt att visa på de positiva effekterna
IT i skolan ger! En till en ändrar mycket,
men inte om datorerna göms undan i ett skåp eller i en säck. En till en ändrar om
det finns pedagoger som önskar att använda datorn som ett verktyg!
Då ser man ändringar hos lärare, av skolan och bland eleverna!
Stå på!